Eftersom jag, och även de andra cirkeldeltagarna, har bott under en sten de senaste 12 åren hade ingen av oss läst Min kamp och därför föll valet på den under mars månad. Knausgård ger en sann, verklighetsnära och tidstrogen bild av att växa upp under 70- och 80-talen i Norge. Sann och sann är väl en fråga för debatter, hans verk kallas ju autofiktion. Autofiktion är en litterär genre som blandar fakta och fiktion, i form av verk som utgör en självbiografi i form av en roman. Wikipediasv.wikipedia.org/wiki/Autofiktion Boken handlar om Karl Oves uppväxt på Sörlandet. Hur han agerar och tänker om tjejer, skolan, kompisar, död, relationen till sina familjemedlemmar och då kanske främst hans far. Frågan är ju vad som är sant, eller snarare, vad är sanningen. I återberättandet av upplevelser finns ingen objektiv sanning. Männsikor uppfattar samma situation på olika sätt och det formar deras minnen. Om jag har förstått en del av debatten kring den här mustiga romansviten, så handlar den just om att Knausgård har skarvat med sin berättelse här och där. Jag tycker att det är av en underordnad betydelse. Första delen, som ingick i vårt läsuppdrag (jag planerar att läsa i alla fall del två också), gav mig mycket läsglädje. Man känner igen sig i en hel del, på både gott och ont och jag kan varmt rekommendera boken!